God långfredag,
Är detta ännu en falsk start eller kan jag hålla i det här framöver? Vi får se, framtiden får utvisa men jag vågar inte lova något. När jag började med det här utskicket för sju eller så år sedan hade jag en klockren rutin. Varje fredag under lunch satte jag mig och knappade ihop ett par enkla texter om sisådär tre filmer. Det var terapeutiskt, det var roligt och det kändes som att ”nu kan vi ta helg! ”. Med tiden blev det dock alltmer utmanande att hitta filmer och serier som både var värda att tipsa om och som jag inte redan nämnt. Det senare struntar jag i lite nu, efter så lång tid tycker jag det är lugnt att upprepa ett och annat tips.
En större utmaning just nu är såklart utbudet; förr var det rätt lätt att hitt ett eller två guldkorn bland allt mediokert, men nu finns det så mycket bra att det bara inte går att följa allt. Därmed når prestationsångesten givetvis stratosfäriska höjder i det läget och jag slutar innan jag ens börjat skriva.
Men nu är det en ledig fredag och jag fick lite feeling. Med tanke på hur lång tid som gått sedan sist är risken att ni redan sett majoriteten av tipsen, men hoppas som vanligt att det i alla fall finns något som kan falla i smaken under helgen.
Popcorn!
Ni som känner mig vet att jag har minst tre företeelser inom film som jag avskyr till den grad att det skulle kunna anses patologiskt: Love Actually samt flertalet filmer av Lars von Trier och Michael Bay. Den förstnämnda går inte att rädda, men ”von” Trier har åtminstone gjort Melancholia och Bay levererar sisådär vart tionde, femtonde år. Så skedde exempelvis förra året med Ambulance, där Jake Gyllenhaal och Yahya Abdul-Mateen II spelar två bröder som efter ett bankrån flyr med en stulen brandbil ambulans. Vad som framförallt slår mig är hur Bay använder drönare för att filma actionscenerna och lyckas med något som inte hade gått med en kran eller en stackars fotograf med steadicam på sig. Vidare har Gyllenhaal vansinnigt kul i sin roll och lyckligtvis smittar det av sig på åskådaren. Så nu ser jag fram emot nästa sevärda Michael Bay-film, runt 2035 borde den ha premiär.
– Visas på SkyShowtime (fd Paramount Plus)
Cunk on Earth fick mig att skratta högt flera gånger och serien hör till fåtalet som är för korta i min mening. Diane Morgans karaktär Philomena Cunk går igenom mänsklighetens historia och bidrar med, milt uttryckt, intressanta perspektiv på densamma. Mycket av humorn bygger på ”intervjuerna” som Cunk utför. Deltagarna fick i förväg veta att det inte var helt seriöst, men visste inte vilka frågor som skulle ställas och tydligen fick det tas om ett antal gånger då de inte kunde hålla masken. Vilket i min mening är fullt förståeligt.
Det är ju påsk och därmed obligatoriskt att nämna Life of Brian, Monty Pythons klassiska take på passionshistorien. Min personliga favoritscen är ”grammatiklektionen”, men det finns otaligt att skratta åt här. Kaaanske att inte allt åldrats väl, det vill jag inte gå i god för 🙂
Finsmakare…
Everything Everywhere All at Once vann sju Oscar (Film, Regi, Originalmanus, Kvinnlig huvudroll, Kvinnlig biroll, Manlig biroll, Klippning) och är tydligen den mest prisbelönta filmen någonsin när hela galasäsongen sammanfattas. Själv har jag sett den tre gånger och vet inte om jag är fuuullt lika lyrisk. Men jag har sett den tre gånger å andra sidan. I korthet vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva den annat att den, mitt i all galen frenesi, fick mig att gråta mot slutet. Och att det är sköna actionscener. Och att det är riktigt charmiga skådisar som drar fram det bästa ur sina karaktärer. Och att det inte finns något slut på fantasin hos filmmakarna. Och att det kanske är en varmkorv för många med i filmen. Och en massa annat.
Vid en första anblick kan Fleishman is in Trouble lite väl bekant ut – 40-årskrisande man finner sig själv och märker att det kanske inte bara var bra saker att hitta där. Så börjar det, men serien är djupare och mer genomtänkt än så och bara det faktum att jag läser titeln annorlunda nu mot innan jag såg den är en fingervisare om det. Jesse Eiseneberg, Claire Danes och inte minst Lizzy Kaplan är bättre än jag sett dem någonsin.
The Banshees of Inisherin var nominerad i åtta kategorier på Oscarsgalan och även om den inte vann några var den onekligen en av förra årets kritikerfavoriter. Själv var jag inte alls lika förtjust som resten av världen, även om jag ändå gillade den. Eftersom jag gärna skulle bli motbevisad här uppmanar jag att kolla in den och att de som känner för det gärna återkommer om varför jag har fel som bara ger den godkänt.
Allright, jag har fortfarande lite kvar att tipsa om men jag sparar det till nästa tips, som förhoppningsvis kommer innan midsommar. Allt gott och ha en trevlig påskledighet allihop! Fridens!
/David